11 min läsningSedan 2019 har Libanon genomgått en av de värsta ekonomiska kriserna i modern tid enligt Världsbanken. CoinShares The Node besökte landet för att förstå vilka alternativ kryptovalutor kan erbjuda en ekonomi som traditionellt bygger på fysiska tillgångar. Kan de axla den rollen?
Sommaren går mot sitt slut, men luften i Beirut ligger fortfarande tung och het – fylld av avgaser och brummandet från privata generatorer. Livet, lika kaotiskt som alltid, har återigen kommit i rörelse efter ännu en kort men förödande upptrappning mellan Israel och Hizbollah hösten 2024. Detta följer på en rad katastrofer: hamnexplosionen fyra år tidigare och finanskrisen 2019, som av Världsbanken beskrivits som den värsta ekonomiska krisen i modern tid.
I kölvattnet av thawra – revolutionen som i oktober 2019 förenade libaneser över alla sekter och regioner – skickade kollapsen av den nationella valutan chockvågor genom landet. Den libanesiska pundet förlorade 98 % av sitt värde: vad som en gång motsvarade 1 500 pund per dollar kostar nu 90 000. Bankerna blev oförmögna att ge sina kunder tillgång till kontanter och började stänga sina kontor, ett efter ett. Enligt Libanons centralbank har närmare 300 filialer stängt. BNP har rasat med 40 %, och bankerna har skrivit av förluster på omkring 80 miljarder dollar. Det som dock är mest slående är hur koncentrerade de är till Beirut – en stad där nästan varje kvarvarande filial nu är barrikaderad, med diskarna skyddade bakom ståldörrar. Längs kustvägen har de gamla reklamskyltarna för lyxvaror ersatts av annonser för tradingappar och valutaplattformar som utlovar ett nytt sätt att tjäna pengar i en kontantbaserad ekonomi.
Efter konkursen som Libanons centralbank förklarade i november 2019 – ledd i 30 år av den tidigare guvernören Riad Salamé fram till hans avgång 2023 – frystes omkring 76 miljarder dollar i insättningar. ”En betydande del av folkets sparande i kommersiella bankinsättningar har missbrukats och slösats bort under de senaste trettio åren”, konstaterade Världsbanken i sin rapport Public Finance Review of Lebanon från 2022. ”Det är viktigt att det libanesiska folket förstår att kärnan i ekonomin efter inbördeskriget – ekonomin i den andra libanesiska republiken – har försvunnit och aldrig kommer tillbaka. Lika viktigt är att de förstår att denna kollaps var avsiktlig”, betonade organisationen.
Ingen yrkesgrupp skonades. Såväl läkare och jurister som poliser och soldater såg sina löner sjunka till under 200 dollar i månaden. ”Folk fick panik – antingen sänkte de sin levnadsstandard drastiskt, eller så kastade de sig in i pyramidspel och mirakellösningar. Många vände sig till kryptovalutor”, förklarar Michel Haber, libanesisk entreprenör, kryptoexpert och vd för Astrofi Tech, ett företag inom digitala och marknadsföringslösningar.
Intresset för krypto bland libaneser växte redan före krisen – tillräckligt mycket för att centralbanken redan 2013 skulle utfärda den första officiella varningen av sitt slag i regionen. Den förbjöd banker och växlingskontor att genomföra några som helst kryptotransaktioner.
En högt uppsatt tjänsteman vid Libanons centralbank, som vill vara anonym, förklarar: ”Anledningen var att undvika riskerna kopplade till den extrema volatiliteten hos dessa tillgångar. Priserna steg och föll okontrollerat, och människor kunde förlora sina pengar, sitt kapital eller sitt sparande utan att förstå hur dessa valutor fungerade. De varken ges ut eller regleras av någon centralbank, så det finns ingen officiell garanti bakom dem,” säger han när vi träffas på hans kontor i institutionens imponerande högkvarter i Hamra – vars praktfulla, nästan rokokoinspirerade inredning fortfarande bär spår av den libanesiska finanselitens gyllene era. Ändå gjorde varningen föga för att bromsa kryptons framväxt i Libanon. Snarare tvärtom – när den ekonomiska och finansiella krisen fördjupades efter 2019 blev kryptovalutor snabbt en del av vardagen.
Köp krypto som cigaretter
Inom bara några år hade kryptobyråerna mångdubblats över hela landet. Från Beirut till Bekaadalen och längs kustvägen som förbinder norr och söder började växlingskontor som OMT, Wish Money och Bob Money erbjuda inte bara sina vanliga tjänster som penningöverföringar och elektronik – eller till och med cigaretter – utan också möjligheten att köpa, sälja eller investera i krypto.
Fallet Libanon visar hur kryptovalutor har blivit vardagsmat för en befolkning som har förlorat tillgången till sina egna pengar. Sedan 2019, när bankerna införde uttagsbegränsningar och det libanesiska pundet kollapsade, har digitala tillgångar vuxit fram som både ett investeringsverktyg, ett betalningsmedel och ett alternativ till det traditionella banksystemet.
Mario Awad, i 40-årsåldern, tar emot oss iförd träningsoverall och en tung guldkedja i sin pråliga etagevåning på bottenvåningen i en bostad i en förort till Byblos – som också fungerar som huvudkontor för hans lilla kryptohandelsimperium. Sedan 2017 har han verkat inom detta ekosystem och leder nu åtta filialer i diverse kristna städer (Byblos, Batroun, Baabdah) i samarbete med Binance sedan 2022.
Innan krypto drev Awad, vars smeknamn är ”Don of Cryptos”, en kedja med souvenirbutiker. Dem använde han som språngbräda för att starta sin nya verksamhet: ”Folk kunde sätta in eller ta ut kontanter där. Vi hanterar inte alltid stora summor, men de flesta kunder gör transaktioner på 500, 1 000, 5 000 eller 8 000 dollar. De som köper av oss är främst traders eller personer som köper lite bitcoin till sina barn – som ett långsiktigt sparande, inte som ett dagligt skydd mot inflation.”
Enligt honom var han den första i Libanon att introducera Binance-presentkort, som möjliggör för användare att köpa krypto på ett enkelt och lättillgängligt sätt. Hans betonar att hans kontor är licensierade handelspartners till Binance, med vilka han haft ett direkt samarbete sedan partnerskapet inleddes. Under vårt samtal ringer hans telefon oavbrutet. Hans mest betrodda kunder behöver inte ens komma till butiken för att genomföra sina affärer – de kontaktar honom direkt via WhatsApp, där transaktionerna sker genom röstmeddelanden. Snabbare och enklare än man skulle kunna tro. De belopp som handlades under vårt besök hålls hemliga.
Cirka 90 % av hans kunder bor i Libanon, men Awad undviker att gå in på detaljer. ”Vi har tusentals Binance-konton, men jag kan inte ge några exakta siffror,” säger han. Denna brist på transparens återkommer genom hela samtalet. Trots att verksamheten till synes är laglig medger han att den uppfattas som en ”skum bransch” och han förhåller sig därför försiktigt. Hans hem bevakas av två säkerhetsvakter, sju dagar i veckan.
Liksom han har många libaneser vänt sig till kryptohandel – på laglig väg eller inte. Av de drygt hundra kontor vi geolokaliserade runt om i landet – ett högt antal för ett land som är tre gånger mindre än Belgien – visade sig många vara spökkontor eller bara enkla brevlådor. Marknaden är instabil och ständigt föränderlig. Vissa aktörer erbjuder utbildningar, online eller på plats, medan andra försvinner efter några meddelanden på WhatsApp eller Telegram – alltför rädda för möjliga konsekvenser för att våga fortsätta.
Den verkliga koncentrationen finns dock på nätet. På Instagram, WhatsApp och Telegram finns dussintals libanesiska tradinggrupper – vissa är genuina communities och andra rena bedrägerier. På Telegram förlitar sig många på mixrar som Tornado Cash, som blandar medel från flera plånböcker för att dölja transaktioner och göra spårning praktiskt taget omöjlig. Metoden marknadsförs ofta som ett sätt att ”rensa” inkomster eller skydda anonymiteten – men i praktiken ökar den bara mörkläggningen av en redan oreglerad marknad.
En regleringsmässig gråzon
I teorin är alla kryptotransaktioner olagliga. De kringgår lokala banker, finansiella institutioner och e-plånböcker baserade i Libanon. ”Det är förbjudet att handla via ett libanesiskt bankkonto, ett finansbolag eller ett lokalt mäklarföretag. Vissa öppnar konton utomlands, på plattformar som Binance”, påpekar den högt uppsatte tjänstemannen vid centralbanken.
Tjänstemannen fördömer inte krypto självt, men efterlyser strikt reglering ”för att förhindra missbruk, penningtvätt och finansiering av terrorism.” Han förespråkar ett ”EU-liknande ramverk, inspirerat av MiCA-förordningen.” Han förklarar: ”Libanesiska domare är just nu mycket strikta, eftersom vi vet hur avgörande det är för Libanon att lämna GAFI:s ’grå lista’.”
Enligt honom sitter ”omkring tjugo personer just nu fängslade för att ha spelat om pengar online med hjälp av kryptovalutor.” Vissa kaféer hade tagit emot krypto och växlat det till dollar för att fylla på spelkonton, utan några som helst identitetskontroller. ”Den verksamheten hade kunnat generera intäkter för staten, men den missbrukades.”
Tjänstemannen vägrar att lämna fler detaljer, men upprepar sin ståndpunkt: ”För närvarande är reglerna tydliga – all kryptohandel, formell såväl som informell, är förbjuden.” Men i förtroende medger han att förbudet inte kan bestå för alltid: ”Vi måste erkänna dem för att kunna övervaka dem. Många libaneser försörjer sig lagligt genom dessa aktiviteter.” Den högt uppsatte BDL-tjänstemannen tillägger att Banque du Liban nu lutar åt att skapa en nationell digital valuta. Den nuvarande libanesiska modellen, förklarar han, ”skulle likna en CBDC – ett system som är reglerat och kontrollerat av staten, immaterialiserat och digitalt, men inte decentraliserat.”
Centralbanken överväger alltså ett regulatoriskt ramverk. Men uppgiften är enorm – att digitalisera ekonomin kräver först att allmänhetens förtroende för de finansiella institutionerna återuppbyggs. Enligt honom har ”användningen av kort, checkar och banköverföringar ökat med mer än 35 % på ett år” – men klyftan är fortfarande djup.
Trots dessa juridiska utmaningar har libaneserna helt förlorat förtroendet för landets banker och finansiella institutioner. ”De tänker: våra institutioner, som skulle skydda oss, svek oss. Så vi har inget att förlora på att prova något annat”, förklarar Jassem Ajaka, professor vid Libanese University och ekonom. Han stoppar några sedlar i handen på en äldre kvinna som tigger på kaféet där vi träffas. Desillusion skapar risktagande.
Bedrägeriernas skugga
När vi träffade Georges, en 30-årig kapten i den libanesiska armén, för ett år sedan hade han en helt annan syn på krypto. ”När pundet kollapsade 2020 ville vi alla ta oss ur systemet; hitta en väg ut ur ett land som höll på att falla samman”, minns han. Liksom många unga libaneser vände han sig till krypto, driven av rädslan att missa tåget. Det var ett sätt att bevara en gnutta stabilitet – att investera de små besparingar han hade kvar. ”Det kom bra månader – jag lyckades tiofaldiga min portfölj – men också fruktansvärda. I slutändan förlorade jag.”
Precis som ekonomen Jassem Ajaka – som menar att Libanons kryptovänliga grupp består av teknikintresserade unga och personer som har råd att investera pengar de också har råd att förlora – drar Georges slutsatsen: ”Det här området gynnar bara valarna – de med stora plånböcker. Småspararna har ingen chans. Vinnarna är de som har insiderinformation. Det finns ingen verklig teknisk analys, inga tillförlitliga prognoser.” Han tillägger desillusionerat: ”Det [krypto] bygger på ingenting. För att köpa det byter du dina riktiga pengar mot en digital token – som om du förvandlade något fast till ånga. Och ändå tror vi fortfarande att det är framtiden.”
När man kör in i Beirut från de norra förorterna berättar väggarna längs motorvägen redan historien. Graffiti i svart på betongen skriker ut: ”BITCOIN RUINED ME”, ”JAMES RUINED ME.” Rop av desillusion från dem som bränts av kryptons löften. Bland de största bedrägerierna fanns ett som lämnade djupa sår: Binance Fund. Namnet var vilseledande – och det var just det som var tricket. Det hade ingenting att göra med den globala Binance-plattformen, men många libaneser trodde att det var en legitim lokal filial. Resultatet blev ett pyramidspel, byggt på ett Ponzi-upplägg, som slukade närmare 300 miljoner dollar.
Upplägget var enkelt. Alltför enkelt. Binance Fund utlovade astronomiska räntor, garanterad månadsinkomst och ”ingen risk”. Investerarna fick sina ”belöningar” dagligen eller månadsvis, utbetalda via parallella kanaler som Western Union eller MoneyGram. Omkring 3 000 inofficiella växlingskontor rekryterade kunder till Binance Fund och tog ut provision som ersättning. Så länge pengarna flödade trodde alla på det. Men 2021 slutade plattformen att betala ut pengar. Tystnad. Inga identifierbara ansvariga, ingen möjlighet till återbetalning. Bedrägeriet var en grym påminnelse om kollapsen av Libanons banksystem två år tidigare. Men bedrägerikulturen hade spridit sig ännu längre. Annonser började dyka upp: ”Säljer mitt konto för 5 000 dollar – jag lämnar landet och behöver kontanter.”
Cash is king – men hur länge till?
Libanon är det kontanter som gäller. Inga kreditkort, inga överföringar – allt sker med fysiska pengar. En parallell ekonomi som med tiden har blivit det enda system som fortfarande fungerar i ett land där staten knappt har någon kontroll. I takt med krisen började kaféer och butiker drivas helt med kontanter. För Lamia Bissat, chef för Basil Fuleihan Institute of Public Finance och konsult för IMF och Världsbanken, har denna skuggekonomi blivit självklar:
”Det är en kontantekonomi som är osynlig för staten. Och naturligtvis genererar den inga skatteintäkter. De offentliga inkomsterna är fortfarande obetydliga, även om vissa indikatorer visar på förbättring. Vi talar om en privat sektor som kan ha återhämtat upp till 70 % av sin verksamhet, ibland mer – men det syns inte i skatteuppgifter eller officiell statistik. Eftersom den offentliga sektorn själv inte har återhämtat sig. Tjänstemännen har slutat, lönerna ligger fortfarande på 25 % av nivån före krisen, och hela statsapparaten står stilla.”
Denna strukturella obalans har förvandlat Libanon till en skuggekonomi: ett land som fungerar utan stat, betalar utan system och organiserar sig utan en plan. Det finns pengar omlopp, men utanför all skattemässig och institutionell kontroll. Penningförsändelser från diasporan – som utgör 33 % av BNP, omkring 6,7 miljarder dollar enligt finansdirektoratet – är det tydligaste exemplet. Pengarna kommer in kontant eller via informella kanaler och kringgår centralbanken helt. ”Det finns en kanal som inte är särskilt vanlig i Europa, men mycket vanlig här”, förklarar Michel Haber från Astrofi Tech. ”Om jag är i Paris och någon säger, ’Ska du till Libanon?’ Jag tar med mig pengar och lämnar dem till personens föräldrar när jag kommer fram. Krypto gör bara den processen enklare.”
Men med kryptovalutor har ytterligare ett ospårbart system uppstått. ”Mina kusiner skickar hem pengar via stablecoins på Binance, och jag tar ut dem åt dem med bara 2–3 % i avgift – inte Western Unions orimliga 10 %”, berättar en användare.
För Haber innebär en fortsatt kontantekonomi däremot att Libanon förblir ett land utan framtid. Därför förespråkar han en kontrollerad digital övergång: ”Idag saknar våra institutioner förmågan att reglera krypto. Därför startar jag ett IT-förbund – ett initiativ för att samla libanesiska hjärnor runt om i världen och skapa en trovärdig färdplan som kan hjälpa centralbanken att digitalisera och minska kontantanvändningen.”
För att återuppbygga Libanons ekonomi måste staten inte bara återställa stabiliteten, utan också visa att den kan övervaka finansiella flöden. På så sätt kan den beskatta på rätt sätt och bekämpa korruption. Med blockchain-transparens skulle dessa flöden äntligen kunna bli spårbara.
