En konstant i en värld full av variabler: Bitcoin

Det finns något vackert ironiskt i hur världen fungerar idag – nästan en slags elegans i dysfunktionen. Centralbanker låtsas vara disciplinerade. Regeringar låtsas vara solventa. Vår tids stora misslyckande är den medvetna oviljan att konfrontera verkligheten. Alla fortsätter att dansa och hoppas att musiken inte tystnar. Oavsett om det är i Washington, Bryssel eller Frankfurt har de som utformar penningpolitiken blivit politiska aktörer snarare än ansvarsfulla förvaltare.

I det stora hela må Trump vara många saker – kontroversiell, splittrande, polariserande – men dum är han inte. Han förstår kraften av hävstång och det överflöd som följer med den. Han gjorde sig trots allt ett namn inom fastighetsbranschen. Och fastigheter handlar ju i grunden om hävstång. Du lånar billigt, bygger stort och hoppas att marknaden lyfter dig uppåt.

Han har aldrig lämnat den strategin. Den präglar hans syn på räntor. Trump vill inte ha en stark dollar. Han vill inte ha höga räntor. Han vill att kapital ska vara billigt och lättillgängligt. Varför? Jo, han vill återfinansiera Amerika på samma sätt som han återfinansierade sina byggnader. Han vill bygga – murar, infrastruktur, slogans – och det gör man inte med lånekostnader på 6 %. Det gör man vid 2 %, med Federal Reserve som sin privata bank.

Problemet är att han har Jerome Powell att göra med, åtminstone fram till slutet av dennes mandatperiod 2026. Och Powell har åtminstone för tillfället andra prioriteringar – nämligen inflationen. Så vad gör då Trump? Han går i krig – inte bokstavligt, utan ekonomiskt krig. Med tullar som föredraget vapen. Inte för att han tror på protektionism som doktrin, utan för att det är ett verktyg. En hävstång. Ett sätt att skaka om marknaderna precis tillräckligt för att tvinga Fed att agera. Det är som poker: hotet om draget och dess potentiella konsekvenser är mäktigare än själva draget. När man väl lagt sina kort på bordet är hävstången borta. Men så länge hotet hänger i luften är det du som styr tempot.

Vad kommer efter en liquidity-kris

Det här är inte bara spekulation. Titta på de liquidity-kriser som håller på att formas i olika delar av marknaden. Titta på Tesla – kaoset i styrelserummet, en vd som är spårlöst försvunnen, och Financial Times som publicerar rubriker om ett förlorat ledarskap. Det här handlar inte bara om tech-aktier. Det är en indikator på marknadens sentiment och förtroende. När förtroendet sviktar, försämras liquidity. När liquidity försämras, blir hävstången dyr – vilket tvingar fram likvidering av vissa positioner. Därefter blir marknaderna lite för oroliga, och då tvingas centralbankerna att reagera.

Det förstår Trump. Han satsar på att Powell viker sig före honom. Men konsekvenserna av det spelet är ännu oklara. Om Trump vinner och tvingar Powell till underkastelse kan vi få se en snabb återgång till räntesänkningar, en nylansering av kvantitativa lättnader och billigt kapital som flödar in i systemet. På pappret är det positivt. För Bitcoin är det en dröm.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och titta på den europeiska situationen – även om ”situation” kanske är ett för generöst ord. Man talar om en ”återgång till styrka” för europeiska aktier. Denna entusiasm är förståelig efter år av stagnation, men det är troligen för tidigt att fira. Det är sant att Berlins senaste sväng mot en mer expansiv finanspolitik och en omfattande investeringsplan signalerar ett intressant skifte. Men vi bör inte lura oss själva: strukturellt sitter Tyskland fast. Landet står inför en industriell avmattning, en splittrad energistrategi och en befolkning som åldras snabbare än vad någon penningpolitisk åtgärd kan hinna ikapp. Och detsamma gäller för stora delar av Europa. Politikerna i Bryssel kan vinkla det hur de vill. Men i det här sammanhanget skulle jag hävda att den nuvarande hypen kring EU är mer ett PR-trick än en verklig förändring i tankesätt. Man kan inte subventionera sig ur en strukturell kris. Och som jag har skrivit många gånger tidigare: när förtroendet för institutioner – monetära eller fiskala – eroderar, så börjar marknaderna leta efter alternativ.

Det för mig tillbaka till Bitcoin. Folk frågar mig fortfarande varför jag tror på det. Och mitt svar är alltid detsamma: för att det är den enda konstanten i en värld av variabler. Bitcoin förändrades inte. Det har inte varit ”framgångsrikt” på det sätt människor brukar tala om aktieavkastning. Bitcoin bara är. Det är som det var 2009 – ett protokoll, ett nätverk, en filosofi. Priset stiger när systemet runt omkring fortsätter att fallera. Uppfattningen om ”framgång” är bara en spegling av andras kollaps.

En paradoxal uppmaning som J. Powell står inför

Det här är inte en överdrift. Det är matte. Dollarn tappar inte i värde för att Bitcoin vinner. Bitcoin vinner för att dollarn tappar i värde. Fiatvalutor är byggda på löften: löften om återbetalning, återhållsamhet, reform. Bitcoin byggs på kod – ”Vires in Numeris”. Man förhandlar inte med kod. Man verifierar den. Förtroende ersätts av transparens. Det är därför regeringar fruktar det. Och varför institutioner till sist börjar ta det till sig – inte för att det är trendigt, utan för att alternativen håller på att erodera.

Tillbaka till Powell. Han står inför en paradoxal uppmaning. Inflationen har inte försvunnit. Men det politiska trycket ökar. Tillväxten vacklar och varningstecken på en lågkonjunktur börjar dyka upp. Och så börjar Fed att svaja.

Så vad innebär det för oss? I en värld där dollarn försvagas, Fed ger vika och den politiska cirkusen med tullar och tech-rättegångar rullar vidare finns det väldigt lite kvar som känns beständigt. DOGE drar ner på utgifterna. Men att minska utgifterna innebär också att BNP minskar. När hela ens ekonomi drivs av finansiella steroider är åtstramning inte en lösning, utan ett hot. Varje dollar som staten inte spenderar får återverkningar på fastighetsmarknaden i DC, privata entreprenörer, försvaret, sjukvården, tech-sektorn. Det är ett nätverk – den berömda statliga utgiftsmultiplikatorn. Dra i en tråd så fransar hela tyget sig.

Det är därför effekten av statliga åtgärder – eller brist på sådana – är exponentiell. När justitiedepartementet åtalar för bedrägeri, stoppar det de skyldiga. Men ännu viktigare är att det skrämmer dem som befinner sig i gränslandet till skuld. Det skapar beteendeförändringar.

I en sådan miljö är tillgångar som existerar utanför systemet – verkligen utanför – inte bara attraktiva. De är nödvändiga. Tänk på detta: trots likvideringen av 200 000 BTC av statliga aktörer, trots regulatoriska hot, ligger Bitcoin kvar över 85 000 dollar. Det hade varit otänkbart för bara fem år sedan. Det är inte en svaghet. Det är motståndskraft. Vi går in i en period av ett djupt geopolitiskt och monetärt paradigmskifte. USA spelar rysk roulette med sin centralbank. Europa söker fortfarande en tydlig riktning. Länder i öst manövrerar för lokal dominans. Och genom allt detta finns en tillgång, ett protokoll, som förblir oförändrat. Inte för att det är perfekt. Utan för att det är immunt.

Bitcoin är ingen handel. Det är en exit.